Publicerad

Feminatröjan

Design Gunnel Sandquist

Tröja från 70-talet (1)Design Gunnel Sandquist

Den här tröjan designade jag på 70-talet och den publicerades i Femina med beskrivning och allt. Tyvärr har jag inte kvar mönstret, men tröjan ligger någonstans i någon låda i en skrubb.

Akrylgarn var hett på den tiden. Skulle inte använt det nu, men det var så det var då.
I mitt nästa projekt kanske jag gör en ny beskrivning i t ex lin eller bomull. Vi får se.

(Notera att det är copyright även på gamla tröjor )

Publicerad

Hallandströja

Spännande, spännande…

Igår besökte jag Kerstin Paradis Gustavsson, som skrivit böcker om bland annat ull, vadmal och nålbindning. En guru helt enkelt. Vi gjorde ett besök i hembygdsgården i närheten av Kerstins hem och där fanns de mesDel av hallandströjat underbara stickade hallandströjor man kan tänka sig. En från 1900 och en från 1923. Den äldsta var stickad i ett skimrande, tunt, tunt garn. Så glansigt att jag först trodde att det var silke inblandat. Men det var det inte, sa Kerstin.
Den nyare av de två var stickad i ett grövre ullgarn, men också väldigt vacker.

Troligtvis blir det en liten bok utifrån dessa fantastiska exempel av kvinnors skicklighet. (Jag har naturligtvis redan satt igång detektivarbetet)

Publicerad

Att leva är att skapa

Att leva är att skapa

Människans längtan efter att skapa, göra, kreera kommer från våra innersta kreativa stenåldersgener, tror jag. Behövde man något, gjorde man det själv. Gunnel-17ar

… och att skapa är att leva. Det vet jag.

Jag vet också att jag mår dåligt om det går för långt tid som jag inte ägnar åt färg och form. Till och med skrivande blir för abstrakt ibland. Då är det bra med växelbruk. På eftermiddagarna skriver jag och på kvällarna stickar jag.

Mitt skapande har genom åren mestadels handlat som stickning. Jag vet inte när jag lärde mig, har liksom alltid kunnat. Min mormor och min mamma var oerhört duktiga på virkning och stickning och det blev naturligt att testa själv.

På 70- och 80-talet, samtidigt som jag var småbarnsmamma,  designade jag för Jakobsdals, Nordiska och även direkt till tidningar. På stickmaskin producerade jag tröjor som såldes i de fina boutiquekvarteren ovanför Avenyn i Göteborg.

Nu är det dags att ta första steget att dokumentera mina idéer och tankar kring stickning. Parallellt med romanen (som förövrigt också handlar mycket om stickning och kreativitet) sätter jag samman en bok om spetsstickning.  Förhoppningsvis kommer den ut ungefär samtidigt med romanen. Alltså under senhösten 2015.

(På bilden är jag 17 år)

Publicerad

Hoppjerka

Hoppjerka

Vi var födda samma år.

”Så du är en sådan där hoppjerka?” utbrast han, när jag i grova drag berättade vad jag jobbat med genom åren. Han rynkade pannan och lutade sig framåt.

”Jaa… det är jag kanske…”, svarade jag.

Han höll upp tre fingrar framför mitt ansikte och sade: ”Tre! Jag har bara haft tre arbetsgivare i hela mitt liv.”

Magen knöt sig och jag kände hur tårarna ville tränga igenom, men jag harklade mig och sade: ”Frågan är väl vem som har haft det bäst?”

”Ja”, svarade han. ”Det kommer vi aldrig att få veta.”

Publicerad 1 kommentar

Ur hav är jag kommen

Ur hav är jag kommen

Gunnel Sandquist

Tänk dig två små öar i den bohuslänska skärgården som ligger så nära varandra att man kanske, om man tar riktigt bra sats, kan hoppa från den ena till den andra.Källö-Knippla Tänk dig, att man helt sonika fyller igen det där lilla avskiljande sundet, såsom med ett bindestreck, och då sammanfogar de båda öarna till en.

Källö-Knippla, en ö där de rosaskimrande klipporna slipats mjuka av havets envetna ömhetsbetygelser, där husen ligger så tätt att de på avstånd ser ut att vara staplade varandra och där alla, på gott och ont, vet allt om alla. En ö där jag är född.

Under hela min uppväxt var havet alltid där. Alldeles nära. Dess ständiga förändring i färg, ljus och ljud registrerade jag oupphörligt, omedvetet. Elementens samverkan i stiltje, bris, kuling, storm och till och med orkan påverkade min sinnesstämning mycket mer än jag då förstod. ”Hur ser havet ut? Vad är det för vind idag?” var de ständiga frågorna i min barndoms verklighet. Viktiga frågor som måste ställas för att få viktiga svar.

När man är född på en ganska liten ö i yttersta havsbandet och ens släkt fötts och dött där i generationers generationer så flyter det sannolikt mer saltvatten än blod i ens ådror. Kan du förstå vilket handikapp det är?

Och kan du förstå att det då blir svårt att sedan rota sig, på riktigt, någon annanstans, där havet inte är allestädes närvarande? Så blev det för mig. I alla fall ganska länge.

Antagligen förstår du. Troligen har du precis samma bindning till din uppväxtmiljö, vare sig den är en småstad i inre Småland, en fjällby i Lappland, en lägenhet på tredje våningen i närheten av Stockholm eller något helt annat. Känslan som sådan är säkerligen mycket allmänt förekommande. Men det är ju egentligen ingen tröst för någon av oss.

Livets till synes planlösa vindlingar förde mig iväg, till andra dofter, till andra ljus. Ett rastlöst letande efter den rätta platsen och det rätta jobbet drev mig hela tiden vidare. Alltid med den förprogrammerade inställningen att jag var på tillfälligt besök, att jag ändå inte hörde till. Ständigt på väg till nästa ställe och till nästa utmaning.

Under många, många år hade jag den där längtan efter vågskvalpet, doften i de salta sträva vindarna och förstås kvällsljuset. Det där mycket speciella ljuset, alldeles innan mörkret sluter sig totalt, när solen precis gått ner bakom horisonten och vattnet under en kort stund, som en fördröjd effekt, återhållet reflekterar ut den glans som lagrats under dagen. Just det ljuset har jag ännu inte sett någon annanstans.

Men något hände och jag vet inte riktigt när, bara att det inte var för särskilt länge sedan. Kanske alldeles nyss? Min evigt rullande dyning gick in i en lugnare rytm, min storm stillade av och nästan, men bara nästan, lade sig till ro.

En tanke slog mig.

Kanske är det inte det yttre, påtagliga, salta vattnet som är det grundläggande behovet, utan den inre känslan av oändlighet? Att det viktigaste verktyget är föreställningen om att bortom den själsliga horisontens gränslösa möjlighet, finns det inget stopp, ingen begränsning, inga hinder. Att kreativitetens frihet och styrka ligger i mina egna mentala väderförhållanden. Och att jag inom mig, utan vidare, kan mana fram en högst personlig och unik milsvid utsikt. Över hav eller över något annat.

Vad tror du, kan det vara så? Kan det vara så enkelt?

Publicerad

Jag skriver…

Jag skriver på en bok

Enligt tillförlitliga källor drömmer 80% av alla människor om att skriva en bok. Så gjorde även jag – i tre månader.  Sedan satte jag igång.
En bok blir till
Okej, jag är lyckligt lottad. Omständigheter har gjort att jag plötsligt fått tid. Tid som jag inte trodde att jag skulle få, än på länge. Jag fick helt enkelt mer fritid. Fri tid.
Några timmar per dag kan jag sitta vid datorn och plita ihop tecken för tecken, ord för ord, till den roman jag har i huvudet. Ganska lyxigt, faktiskt.

Fram till idag har jag, i mitt anletes svett (nåja), fått ihop 148 081 tecken kombinerat till 25 508 ord, vilket motsvarar drygt en fjärdedel av vad jag vill ha i min roman. Så det är en bit kvar. Vissa dagar flödar det på, nästan utan avbrott, medan jag andra dagar bara ägnar mig åt att flytta kommatecken.

Om min bok blir klar, och bra, kommer den att bli utgiven. Det vet jag, för jag har avtal med ett förlag. -Mitt eget. Jag planerar alltså att, så småningom, starta ett indieförlag och ge ut min bok själv. Dyrt? Svårt? Njae. Idag är möjligheterna oändliga. Lite kostnader blir det, så klart. Bland annat ska jag anlita en extern lektör och han vill antagligen ha lite betalt. Men annars kommer det inte att kosta så mycket.
Print-on-demand är en fantastisk tjänst, som flera jag känner har använt sig av, för att få ut sina böcker. Dyrare per bok än offset, men väldigt lite i initialkostnader. Bara pengar ut, om man samtidigt får pengar in. Käckt!

Miljövänligt är det också. Inga böcker trycks i onödan. Inga böcker kommer att strimlas ner till pappersremsor eller eldas upp för att upplagan blev för stor. Varje bok som trycks hittar sin läsare.

Följ gärna med på min resa.

Vi hörs!

Gunnel